Ledsen musik är för de ledsna.

Man lyssnar som man mår, så är det bara. När du är glad går du inte och lyssnar på ledsen musik, det är du ju för glad för. Och om man är ledsen så är glad musik bara inte kraftfull. När man är arg lyssnar man inte på lugn musik och när man tar det lugnt lyssnar man inte på arg musik. Det funkar liksom bara inte.

När man är nere är sorgsen musik så himla mycket kraftfullare. Du kan känna det ledsamma, och relatera till det. Låter konstigt, men jag mår bättre när jag är nere och lyssnar på en riktig tungviktare vad det gäller sorgsen musik. Musik är lite som alkohol kan man säga, det gör ens känslor så mycket starkare. Vilken känsla det än är så kan en låt få dig att känna den känslan starkare.

När jag är glad:
Glad musik att må bra till!

När jag är ledsen:
The Antlers – Hospice

När jag tar det lugnt:
Chillin'

När jag känner för att slå något i tusen bitar:
Converge – Jane Doe (metalcorevarning)

När jag är glad och känner för att slå något i tusen bitar:
Japandroids – Post-Nothing

När jag är ledsen och tar det lugnt:
Red House Painters – Down Colorful Hill

När jag inte vill lyssna på musik:

I'm a loser baby, so why don't you kill me?

När jag var och firade att en familjemedlem fyllde år igår så fick jag låna Beck's supersvängiga Mellow Gold. Många tror att det är hans debut, men han släppte faktiskt två album innan. Hur som helst så får det här albumet mig att vilja gå runt i 90-talet med en hink på huvudet med massa schyssta filters.

Nostalgirusch som fan även om jag inte ens var född. Man får väl låtsas att man var det i alla fall!

Dagens skiva

Animal Collective - Sung Tongs

Animal Collective är ett band som verkligen inte kan sitta stilla. Under de 14 år som de har funnits har de släppt 9 studioalbum, 2 livealbum och 4 EP's. Och inte en enda release låter som den andra. Detta kan bero på att det ofta är olika medlemmar av bandet som medverkar vid en skiva. Sung Tongs, deras femte album, är troligen en av deras mest varma, mysiga och riktigt jäkla underliga skivor. En sorts psykadelisk freak-folk full av underliga ljud och effekter fyller albumet som är just sådär lagom långt. Även om Animal Collective har gjort större (och kanske bättre) saker efter det här albumet så kommer det alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Winters Love är en otroligt underbar låt.

Who Could Win a Rabbit:

http://www.youtube.com/watch?v=-6e5vnJcRYo

Winters Love:

http://www.youtube.com/watch?v=mSTSD2EhMUI 

Spotify:

Sung Tongs

Jazz-punk är underskattat

Ibland förundras jag av folks ostoppbara vilja att kategorisera exakt allting. Allting ska vara en del av en grupp, och dom grupperna ska vara uppdelade i flera grupper som i sin tur är uppdelade i flera små grupper. Det här är ju särskilt självklart när det gäller musik. Och insektsarter, men mest musik. Det känns som om varje dag är det en ny mikrogenre som visar sitt fula lilla huvud och som vill ha uppmärksamhet. Dom flesta sådana genrer dör ut ganska snabbt (kommer någon ihåg shitgaze fortfarande?), men vissa lyckas få ett hyfsat fäste. Som chillwave.

Men det behövs ju ett nytt sound eller en ny stil för att man ska kunna kalla det en ny genre. Att sänka BPM på en låt med 20 BPM skapar inte en helt ny genre (jag kollar på er, DnB microgenrer). Det måste ju finnas en gräns för hur många nya genrer det kan skapas, och vad händer när den gränsen är nådd? Då jäklar är det dags att blanda ihop olika genrer. Dom flesta genrer är ju redan egentligen en blandning av flera existerande genrer. Men dessa är oftast nära besläktade. Jag tycker att det är dags med lite mer extrema blandningar. Bubbelgumpop möter black metal! Microhouse möter harsh noise! Det finns oändliga möjligheter, så gå till dina vänner och säg "Grabbar jag tycker vi ska göra ett band som blandar oldschool country med breakcore, vi kallar det countrycore!". Vem vet, ni kan starta en helt ny kultur.

Välkommen till en värld av glädje och onödig information

Det är nånting speciellt med att göra ett första inlägg i en ny blogg. Frågor som "Vad kommer den här bloggen ens att handla om?", "Vad ska jag skriva för att göra ett bra första intryck?" och "Vem bryr sig?".

Jag tänker besvara alla dessa frågor enkelt genom att säga att jag gör det här för mig själv och inte riktigt ska bry mig om vad smutsiga inträdare tycker om det jag skriver. Så på ett vis snackar jag väl med mig själv här. Men om du råkar snubbla över den här bloggen när jag länkat den på min facebook eller liknande och funnit att du faktiskt tycker det är underhållande att läsa vad en smått cynisk 15-åring har att skriva så är det ju skitbra. Om inte annat så kommer jag kunna läsa den här bloggen när jag är en bitter 35-åring och tänka "Man, those were the days!", fast troligen på svenska.

Det allra mest troliga är att det här blir en musikblogg där jag berättar om mina otroliga äventyr och upptäckter i musikvärlden som  jag känner att jag bara måste dela med mig av. Så varför inte börja med att skriva om ett album som är synnerligen imponerande.

Om det är så att inte kan se det själv, så är albumet Glass Swords av Russel Whyte a.k.a Rustie. Albumet släpptes 2011 på det legendariska skivbolaget Warp som också släppt artister som Aphex Twin, LFO, och massa andra artister som du troligen inte bryr dig om. Det här albumet känns som ett soundtrack till ett förlorat SNES spel som utspelar sig på en planet i en galax långt långt borta som består av kristaller, ljus och lycka. Hypermelodisk aqua-crunk när det är som bäst. Eftersom det här albumet är så ljust och dansbart kan du även spela det bland folk utan att dom tycker att du är en total förlorare utan vett. Fast sådant folk ska du ändå inte bry dig om.

Ultra Thizz:
http://www.youtube.com/watch?v=s4AqCrR_nAU

Surph:
http://www.youtube.com/watch?v=NUEU8nMy5mA

Godmorgon, förresten. Och ha en fortsatt trevlig dag.